Harold Macmillan

Harold Macmillan

Harold Macmillan 1942.

Tid i befattningen
10 januari 1957–18 oktober 1963
Monark Elizabeth II
Ställföreträdare Rab Butler
Företrädare Anthony Eden
Efterträdare Alec Douglas-Home

Storbritanniens finansminister
Tid i befattningen
1955–1957
Premiärminister Anthony Eden
Företrädare Rab Butler
Efterträdare Peter Thorneycroft

Född 10 februari 1894
Chelsea, London, Storbritannien
Död 29 december 1986 (92 år)
Birch Grove, Chelwood Gate, East Sussex, Storbritannien
Gravplats St. Giles' Church
Horsted Keynes, Mid Sussex[1]
Politiskt parti Konservativa partiet
Alma mater Balliol College
Yrke Publicist
Maka Dorothy Macmillan (1920–1966; huns död)
Militärtjänst
I tjänst för Storbritannien Storbritannien
Tjänstetid 1914–1920
Grad Kapten
Enhet Grenadier Guards
Slag/Krig Första världskriget

Maurice Harold Macmillan, 1:e earl av Stockton, OM PC FRS, född 10 februari 1894 i Chelsea i London, död 29 december 1986 på Birch Grove nära Chelwood Gate i East Sussex, var en brittisk konservativ politiker och landets premiärminister 19571963.[2] Han fick smeknamnet "Supermac" och var känd för sin pragmatism, kvickhet och orubblighet.

Macmillan skadades allvarligt som infanteriofficer under första världskriget. Han led av smärta och delvis orörlighet under resten av sitt liv. Efter kriget gick han med i familjens bokförlag och kom sedan in i parlamentet vid valet 1924 för Stockton-on-Tees. Han förlorade sin plats 1929 och återfick den 1931, varefter han uttalade sig mot den höga arbetslösheten i Stockton. Han motsatte sig den konservativa regeringens eftergiftspolitik mot Tyskland. Han nådde höga ämbeten under andra världskriget som en skyddsling till premiärminister Winston Churchill. På 1950-talet tjänstgjorde Macmillan som utrikesminister och finansminister under Anthony Eden.

När Eden avgick 1957 efter Suezkrisen efterträdde Macmillan honom som premiärminister och ledare för det konservativa partiet. Han var en en-nations-tory av den disraeliska traditionen och stödde efterkrigstidens konsensus. Han stödde välfärdsstaten och nödvändigheten av en blandekonomi med vissa nationaliserade industrier och starka fackföreningar. Han förespråkade en keynesiansk strategi med underskottsutgifter för att upprätthålla efterfrågan och en korporativistisk politik för att utveckla den inhemska marknaden som tillväxtmotor. Han gynnades av gynnsamma internationella förhållanden[3] och presiderade under en tid av välstånd, kännetecknad av låg arbetslöshet och hög – om än ojämn – tillväxt. I sitt tal i juli 1957 sa han till nationen att den "aldrig hade haft det så bra" ('never had it so good'),[4] men varnade för farorna med inflation och sammanfattade 1950-talets bräckliga välstånd.[5]

En av de mer akuta frågorna som Macmillian ställdes inför var Cypernfrågan, indirekt påverkad av krisen i Suez, men även av ett gerillakrig som fördes av EOKA. Macmillian utarbetade planen som utmynnade i Zürichavtalet. Det gav Cypern självständighet efter århundraden som utländsk besittning, de senare årtiondena som kronkoloni. Han undertecknade avtalet i London tillsammans med de båda andra pretendenterna om ön, Turkiet under Adnan Menderes och Grekland under Konstantin Karamanlis.[6] Enligt det ingångna avtalet fick Storbritannien behålla två suveräna militärbaser på Cypern, Dhekelia och Akrotiri, vilka de ännu besitter, och fick, liksom Turkiet och Grekland, militär interventionsrätt på hela ön.[7] Han ledde de konservativa till framgång 1959 med en ökad majoritet.

I internationella frågor arbetade Macmillan för att återuppbygga den speciella relationen med USA från spillrorna av Suezkrisen 1956 (som han hade varit en av arkitekterna till) och underlättade avkoloniseringen av Afrika. Genom att omstrukturera nationens försvar för att möta kärnvapenålderns realiteter avslutade han värnplikten, stärkte kärnvapenstyrkorna genom att skaffa Polaris och banade väg för provstoppet för kärnvapen tillsammans med USA och Sovjetunionen. Efter att Nassauöverenskommelsen underminerat de anglo-amerikanska strategiska relationerna, sökte han en mer aktiv roll för Storbritannien i Europa, men hans ovilja att avslöja USA:s kärnvapenhemligheter för Frankrike bidrog till ett franskt veto mot Storbritanniens inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen.[8] Mot slutet av hans tid som premiärminister skakades hans regering av Vassalltribunalen och Profumoaffären, som för både kulturkonservativa och anhängare av motsatta partier tycktes symbolisera det brittiska etablissemangets moraliska förfall.[9] Efter sin avgång förde Macmillan en lång tillbakadragenhet som en äldre statsman och var en aktiv medlem av överhuset under sina sista år. Han avled i december 1986 vid 92 års ålder.

Tidiga år

Familj

Macmillan föddes den 10 februari 1894 på 52 Cadogan Place i Chelsea, London, som son till förläggaren Maurice Crawford Macmillan och Helen (Nellie) Artie Tarleton Belles, en konstnär och societetslejon från Spencer, Indiana.[10] Han hade två bröder, Daniel, som var åtta år äldre, och Arthur, som var fyra år äldre.[11] Hans farfar Daniel MacMillan, som grundade Macmillan Publishers, var son till en skotsk torpare från Isle of Arran.[12] Macmillan betraktade sig själv som skotte.[13]

Utbildning och tidiga politiska åsikter

Macmillan fick en intensiv tidig utbildning, tätt vägledd av sin amerikanska mor. Han lärde sig franska i hemmet varje morgon av en rad barnkammarjungfrur och tränade dagligen på mr Macphersons gymnastik- och dansakademi, som låg runt hörnet från familjens hem.[14] Från sex eller sju års ålder fick han introduktionslektioner i klassisk latin och grekiska.[15][16]

Macmillan studerade vid Summer Fields School i Oxford (1903-06). Han fortsatte vid Eton College,[14] men hans tid där (1906-10) fördärvades av återkommande sjukdom, som började med en nästan dödlig lunginflammation under hans första termin. Han missade sitt sista år efter att ha blivit invalidiserad,[17][18] och undervisades i hemmet av privatlärare (1910–11), särskilt Ronald Knox, som gjorde mycket för att ingjuta hans högkyrkliga anglikanism.[19] Han vann ett stipendium till Balliol College, Oxford.[20]

I sin ungdom var han en beundrare av den politik och det ledarskap som fördes av en rad liberala premiärministrar, med början i Henry Campbell-Bannerman, som kom till makten när Macmillan var 11 år gammal, och H.H. Asquith, som han senare beskrev som en person med "intellektuell uppriktighet och moralisk ädelhet", och särskilt av Asquiths efterträdare, David Lloyd George, som han betraktade som en "handlingens man", som sannolikt skulle uppnå sina mål.[21]

Macmillan studerade vid Balliol College 1912, där han gick med i många politiska föreningar. Hans politiska åsikter var vid denna tidpunkt en eklektisk blandning av moderat konservatism, moderat liberalism och fabiansk socialism. Han läste ivrigt om Disraeli, men blev också särskilt imponerad av ett tal av Lloyd George vid Oxford Union Society 1913, där han hade blivit medlem. Macmillan var en protegé till ordföranden för Union Society Walter Monckton, senare en kabinettskollega. Som sådan blev han sekreterare och sedan biträdande kassör (vald utan motkandidat i mars 1914, då en ovanlig händelse) i förbundet, och skulle enligt hans levnadstecknares uppfattning "nästan säkert" ha varit ordförande om inte kriget hade kommit emellan.[22][23] Han fick högsta betyg i Honour Moderations, informellt känd som "Mods" (bestående av latin och grekiska, den första halvan av den fyraåriga Oxford Literae Humaniores-kursen, informellt känd som "Classics"), 1914. Med över två år kvar till slutproven njöt han av en idyllisk Trinity-termin i Oxford, strax före första världskrigets utbrott.[24]

Första världskriget

Macmillan anmälde sig som frivillig så snart kriget förklarades och blev utnämnd till tillfällig fänrik i King's Royal Rifle Corps den 19 november 1914.[25][26] Han befordrades till löjtnant den 30 januari 1915,[27] och förflyttades snart till Grenadier Guards.[28] Han stred vid Västfronten, där förlustsiffrorna var höga, inklusive sannolikheten för en "tidig våldsam död".[29] Han tjänstgjorde med utmärkelse och sårades vid tre tillfällen. Efter att ha blivit skjuten i högra handen och fått ett skottsår i huvudet i slaget vid Loos i september 1915 skickades Macmillan till Lennox Gardens i Chelsea för sjukhusvård, och anslöt sig sedan till en reservbataljon vid Chelsea Barracks från januari till mars 1916, tills hans hand hade läkt. Han återvände sedan till fronten i Frankrike. När han ledde en framskjuten pluton i slaget vid Flers-Courcelette (en del av slaget vid Somme) i september 1916 blev han svårt sårad och låg i över tolv timmar i ett granathål, ibland låtsades han vara död när tyskarna passerade, och läste Aischylos på grekiska.[30] Raymond Asquith, äldste son till premiärministern, var en officersbroder i Macmillans regemente och dödades samma månad.[31]

Macmillan tillbringade de två sista åren av kriget på sjukhus och genomgick en rad operationer.[32] Han gick fortfarande på kryckor vid vapenstilleståndet den 11 november 1918.[33] Det tog fyra år för hans höftsår att läka helt och hållet, och han fick ett lätt hasande sätt att gå och ett haltande grepp i sin högra hand från det tidigare såret, vilket påverkade hans handstil.[34]

Macmillan såg sig själv som både en "gownsman" och en "swordsman" och skulle senare visa öppet förakt för andra politiker (t.ex. Rab Butler, Hugh Gaitskell, Harold Wilson) som, ofta utan egen förskyllan, inte hade gjort militärtjänst i något av världskrigen.[35]

Kanadensisk adjutant

Av hans studiekamrater var det bara han och en annan som överlevde kriget.[36] Som ett resultat vägrade han att återvända till Oxford för att slutföra sin examen och sa att universitetet aldrig skulle bli detsamma.[37] Under senare år skämtade han om att han hade blivit "kuggad (sent down) av Kaisern".[38]

På grund av arméns förestående nedgång efter kriget var en reguljär tjänstgöring i grenadjärerna utesluten.[39] I slutet av 1918 gick Macmillan med i gardets reservbataljon vid Chelsea Barracks för "lättare uppgifter".[40] Vid ett tillfälle var han tvungen att föra befäl över trupper i en närliggande park eftersom en enhet gardister under en kort tid vägrade att återvända till Frankrike, även om incidenten löstes fredligt. Incidenten föranledde en förfrågan från krigsministeriet om huruvida man kunde "lita på" gardets reservbataljon.[41]

Macmillan tjänstgjorde sedan i Ottawa, Kanada, 1919 som adjutant till Victor Cavendish, 9:e hertig av Devonshire, då Kanadas generalguvernör, och hans blivande svärfar.[42] Den 7 januari 1920 tillkännagavs kapten Macmillans förlovning med hertigens dotter Lady Dorothy.[43] Han avsade sig sitt uppdrag den 1 april 1920.[44] Som vanligt för samtida före detta officerare fortsatte han att vara känd som "Captain Macmillan" fram till början av 1930-talet och listades som sådan i varje allmänna val mellan 1923 och 1931.[45] Så sent som under sin tjänstgöring i Nordafrika 1942-43 påminde han Churchill om att han hade kaptens grad i gardets reserv.[46]

Macmillan Publishers

När han återvände till London 1920 gick han med i familjens förlag Macmillan Publishers som delägare. År 1936 tog Harold och hans bror Daniel kontroll över företaget, där den förstnämnda fokuserade på den politiska och icke-fiktiva sidan av verksamheten.[21] Harold avgick från företaget när han utnämndes till minister 1940. Han återupptog arbetet med firman från 1945 till 1951 när partiet var i opposition.

Privatliv

Enligt Michael Bloch har det länge gått rykten om att Macmillan uteslöts från Eton på grund av homosexualitet. Macmillans levnadstecknare D. R. Thorpe anser att han togs bort av sin mor när hon upptäckte att han "utnyttjades" av äldre pojkar.[47] Dick Leonard skriver att Alistair Horne hänvisar till "oundvikliga rykten" och att "han slutade av de 'vanliga skälen' att pojkar relegeras från offentliga skolor".[48]

Äktenskap

Macmillan gifte sig med Lady Dorothy Cavendish, dotter till den 9:e hertigen av Devonshire, den 21 april 1920. Hennes farfars bror var Spencer Cavendish, 8:e hertig av Devonshire, som var ledare för det liberala partiet på 1870-talet, och en nära kollega till William Ewart Gladstone, Joseph Chamberlain och Lord Salisbury. Lady Dorothy härstammade också från William Cavendish, 4:e hertig av Devonshire, som tjänstgjorde som premiärminister från 1756 till 1757 i gemenskap med Newcastle och William Pitt den äldre. Hennes brorson William Cavendish, markis av Hartington, gifte sig med Kathleen Kennedy, en syster till John F. Kennedy.

År 1929 inledde Lady Dorothy en livslång affär med den konservative politikern Robert Boothby, ett arrangemang som skandaliserade societeten men förblev okänt för allmänheten.[49] Philip Frere, delägare i Frere Cholmely solicitors, uppmanade Macmillan att inte skilja sig från sin fru, vilket på den tiden skulle ha varit ödesdigert för en offentlig karriär även för den "oskyldiga parten". Macmillan och lady Dorothy levde därefter i stort sett separata liv privat.[50] Stressen som orsakades av detta kan ha bidragit till Macmillans nervösa sammanbrott 1931.[51] Han behandlades ofta med nedlåtenhet av sina aristokratiska svärföräldrar och sågs som en sorglig och isolerad figur i Chatsworth House på 1930-talet.[52] John Campbell menar att Macmillans förödmjukelse först var en viktig orsak till hans udda och rebelliska beteende på 1930-talet och sedan, under de följande decennierna, gjorde honom till en hårdare och mer hänsynslös politiker än sina rivaler Eden och Butler.[53]

Makarna Macmillan fick fyra barn:

  • Maurice Macmillan, viscount Macmillan av Ovenden (1921–1984), konservativ politiker och förläggare. Gift med Katharine Ormsby-Gore, dotter till den 4:e baronen Harlech. Hans far överlevde honom med nästan tre år.
  • Lady Caroline Macmillan (1923-2016). Gift med Julian Faber; fem barn.
  • Catherine Macmillan (1926-1991). Gift med Julian Amery (senare baron Amery av Lustleigh), konservativ politiker; fyra barn.
  • Sarah Macmillan (1930-1970). Ett familjerykte om att Boothby var hennes biologiska far har avfärdats av den senaste och mest detaljerade studien. Gifte sig med Andrew Heath 1953; två barn. Efter att ha gjort abort 1951 kunde hon inte få egna barn och paret adopterade två söner.[21][54] Hon hade ett olyckligt liv, som fördärvades av ett alkoholproblem, och dog endast 40 år gammal, medan hennes far överlevde henne med 16 år.

Lady Dorothy avled den 21 maj 1966, 65 år gammal.

På äldre dagar var Macmillan nära vän till Ava Anderson, viscountess Waverley, född Bodley, änka efter John Anderson, 1:e viscount Waverley.[55] Eileen O'Casey, skådespelerska och hustru till den irländske dramatikern Seán O'Casey, var en annan kvinnlig vän, Macmillan publicerade hennes makes pjäser. Även om hon sägs ha ersatt Lady Dorothy i Macmillans tillgivenhet, råder det oenighet om hur förtroliga de blev efter deras respektive makars död, och om han friade.[56][57][58][59]

Politisk karriär, 1924-1951

Parlamentsledamot (1924-1929)

Macmillan kandiderade 1923 i den krisande industrivalkretsen Stockton-on-Tees. Kampanjen kostade honom mellan 200 och 300 pund ur egen ficka.[60] På den tiden förväntades kandidaterna ofta finansiera sina egna valkampanjer. Kollapsen i de liberala rösterna gjorde att han vann 1924. [59] År 1927 publicerade fyra parlamentsledamöter, däribland Boothby och Macmillan, en kort bok där de förespråkade radikala åtgärder.[61] År 1928 beskrevs Macmillan av sin politiske hjälte, och numera parlamentskollega, David Lloyd George, som " född rebell".[21][62]

Macmillan förlorade sitt mandat 1929 på grund av den höga regionala arbetslösheten. Han var nära att bli de konservativas kandidat i valet till Hitchin 1931.[63] Den sittande parlamentsledamoten Guy Kindersley ställde dock in sina pensionsplaner, delvis på grund av sitt eget samröre med anti-Baldwin-rebellerna och hans misstänksamhet mot Macmillans sympati för Oswald Mosleys löften om radikala åtgärder för att minska arbetslösheten. I stället gjorde den nya kandidatens avgång i Stockton det möjligt för Macmillan att bli omvald där, och han återvände till underhuset för sin gamla plats.[62]

Parlamentsledamot (1931–1939)

Macmillan tillbringade 1930-talet på de bakre bänkarna. I mars 1932 gav han ut "The State and Industry" (inte att förväxla med hans tidigare pamflett "Industry and the State").[64] I september 1932 gjorde han sitt första besök i Sovjetunionen.[65] Macmillan gav också ut "The Next Step". Han förespråkade billiga pengar och statlig styrning av investeringar. År 1933 var han ensam författare till "Reconstruction: A Plea for a National Unity". År 1935 var han en av 15 parlamentsledamöter som skrev "Planning for Employment". Hans nästa publikation, "The Next Five Years", överskuggades av Lloyd Georges föreslagna "New Deal" 1935.[64] Macmillan Press publicerade också ekonomen John Maynard Keynes arbete.[61]

Macmillan avgick som inpiskare i regeringen (men inte i det konservativa partiet) i protest mot att sanktionerna mot Italien upphävdes efter dess erövring av Abessinien.[66] "Chips" Channon beskrev honom som den "anspråkslöse, bokaktige, excentriske medlemmen av Stockton-on-Tees" och noterade (8 juli 1936) att han hade fått ett "iskallt meddelande" av den konservative premiärministern Stanley Baldwin. Baldwin nämnde senare att han hade överlevt genom att styra en medelväg mellan Harold Macmillan och John Gretton, en högerextremist.[67]

"The Next Five Years Group", som Macmillan hade tillhört, avvecklades i november 1937. Hans bok The Middle Way utkom i juni 1938 och förespråkade en brett mittenorienterad politisk filosofi både nationellt och internationellt. Macmillan tog kontroll över tidskriften New Outlook och såg till att den publicerade politiska skrifter snarare än rent teoretiskt arbete.[64]

År 1936 föreslog Macmillan att man skulle skapa ett partiöverskridande forum för antifascister för att skapa demokratisk enighet, men hans idéer avvisades av både Labours och de konservativas ledning.[68]

Macmillan stödde Chamberlains första flygning för samtal med Hitler i Berchtesgaden, men inte hans efterföljande flygningar till Bad Godesberg och München. Efter München letade han efter ett "1931 i omvänd riktning", det vill säga en Labour-dominerad koalition där en del konservativa skulle sitta, motsatsen till den konservativt dominerade koalition som hade styrt Storbritannien sedan 1931.[69] Han stödde den oberoende kandidaten Lindsay i fyllnadsvalet i Oxford 1938. Han skrev en pamflett "The Price of Peace" där han uppmanade till allians mellan Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen, men förväntade sig att Polen skulle göra territoriella "anpassningar" till Tyskland (dvs. ge upp Danzigkorridoren). I "Economic Aspects of Defence" (Försvarets ekonomiska aspekter) krävde han i början av 1939 ett försörjningsministerium.[70]

Låtsaskriget (1939–1940)

Macmillan besökte Finland i februari 1940 och väckte stor sympati i Storbritannien när det invaderades av Sovjetunionen, som då var löst allierat med Nazityskland. Hans sista tal från de bakre bänkarna var att angripa regeringen för att den inte gjorde tillräckligt för att hjälpa Finland. Storbritannien räddades från ett potentiellt pinsamt åtagande när Vinterkriget tog slut i mars 1940.[71]

Macmillan röstade mot regeringen i Norgedebatten i maj 1940, vilket bidrog till att störta Neville Chamberlain som premiärminister, och försökte stämma in med överste Josiah Wedgwood och sjunga "Rule, Britannia!" i underhusets kammare.[72]

Biträdande försörjningsminister (1940-1942)

Macmillan blev slutligen minister genom att tjänstgöra i koalitionsregeringen under kriget som parlamentssekreterare vid försörjningsministeriet från 1940. Channon kommenterade (29 maj 1940) att det fanns "en viss munterhet över Harold Macmillans så uppenbara glädje av sin nya position".[73]

Macmillans uppgift var att förse den brittiska armén och det brittiska flygvapnet med vapen och annan utrustning. Han reste land och rike runt för att koordinera produktionen och arbetade med viss framgång under Lord Beaverbrook för att öka tillgången och kvaliteten på pansarfordon.[74]

Kolonialminister (1942)

Macmillan 1942

Macmillan utnämndes till understatssekreterare för kolonierna 1942 och "lämnade ett dårhus för att gå in i ett mausoleum".[75] Trots att han var biträdande minister var han medlem av Privy Council, och han talade i underhuset för kolonialsekreterarna lord Moyne och Lord Cranborne. Macmillan fick ansvaret för att öka den koloniala produktionen och handeln, och signalerade den framtida politiska inriktningen när han i juni 1942 förklarade:

"Den styrande principen för det koloniala imperiet bör vara principen om partnerskap mellan de olika element som det består av. Ur partnerskap kommer förståelse och vänskap. Inom samväldets struktur ligger de koloniala territoriernas framtid".[74]

Macmillan förutspådde att de konservativa stod inför ett jordskredsnederlag efter kriget, vilket fick Channon att skriva (6 september 1944) om "den dåraktiga profetian om den där trevliga åsnan Harold Macmillan". I oktober 1942 skrev Harold Nicolson att Macmillan förutspådde "extrem socialism" efter kriget.[76] Macmillan var nära att avgå när Oliver Stanley utsågs till utrikesminister i november 1942, eftersom han inte längre skulle vara talesman i underhuset som han hade varit under Cranborne. Brendan Bracken rådde honom att inte sluta.[77]

Minister i Medelhavet (1942–1945)

Efter att Harry Crookshank hade vägrat att ta jobbet fick Macmillan verklig makt och kabinettsrang i slutet av 1942 som brittisk minister i Alger, som nyligen befriats i Operation Torch. Han rapporterade direkt till premiärministern i stället för till utrikesminister Anthony Eden. Oliver Lyttelton hade ett liknande jobb i Kairo, medan Robert D. Murphy var Macmillans motsvarighet i USA.[77] Macmillan byggde upp en relation med den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhower, som då var överbefälhavare för de allierade i Medelhavet (SACMED), vilket visade sig vara till hjälp i hans karriär,[37] och Richard Crossman erinrade sig senare att Macmillans metafor om "grekerna i det romerska imperiet" härstammade från denna tid (det vill säga att när USA ersatte Storbritannien som världens ledande makt, borde brittiska politiker och diplomater sträva efter att vägleda henne på samma sätt som grekiska slavar och frigivna hade rått mäktiga romare).[78] Macmillan sade till Crossman: "Vi, min käre Crossman, är grekerna i det amerikanska imperiet. Ni kommer att finna amerikanerna på samma sätt som grekerna fann romarna – stora, vulgära, livliga människor, mer livskraftiga än vi och också mer lättjefulla, med mer oförstörda dygder, men också mer korrumperade. Vi måste sköta AFHQ (de allierade styrkornas högkvarter) på samma sätt som de grekiska slavarna skötte kejsar Claudius operationer".[79] Vid Casablancakonferensen bidrog Macmillan till att USA accepterade, om inte erkände, den frie franske ledaren Charles de Gaulle.[80] Macmillan skrev i sin dagbok under Casablancakonferensen: "Jag döpte de två personligheterna till kejsaren av öst och kejsaren av väst och det var faktiskt snarare som ett möte med det sena romerska imperiet".[79] För Macmillan övertygade de "anmärkningsvärda och romantiska episoderna" när president Roosevelt träffade premiärminister Churchill i Casablanca honom om att personlig diplomati var det bästa sättet att hantera amerikaner, vilket senare påverkade hans utrikespolitik som premiärminister.[81]

Den 22 februari 1943 brännskadades Macmillan svårt i en flygolycka,[82] när han försökte klättra tillbaka in i planet för att rädda en fransman. Han var tvungen att få bandage i ansiktet. I sitt delirium föreställde han sig att han var tillbaka på en röjningsstation vid en olycka i Somme och bad om att ett meddelande skulle vidarebefordras till hans mor, som nu var död.[83]

Macmillan (översta raden till vänster) tillsammans med allierade militärofficerare på Sicilien 1943: Generalmajor Bedell Smith till vänster om honom. Främre raden: General Eisenhower (då överbefälhavare i Medelhavet), flygvapenchef Arthur Tedder, general Alexander, amiral Andrew Cunningham

Tillsammans med Gladwyn Jebb hjälpte han till att förhandla fram det italienska vapenstilleståndet i augusti 1943, mellan Siciliens fall och landstigningen i Salerno. Detta orsakade friktion med Eden och utrikesdepartementet.[84] Han var baserad i Caserta under resten av kriget. I slutet av 1943 utnämndes han till Storbritanniens högkommissarie för det rådgivande rådet för Italien.[85] Han besökte London i oktober 1943 och hamnade återigen i konflikt med Eden. Eden utnämnde Duff Cooper till representant för den fria franska regeringen i Algeriet (efter befrielsen av det franska fastlandet fortsatte han senare som ambassadör i Frankrike från november 1944) och Noel Charles till ambassadör i Italien för att minska Macmillans inflytande.[86] I maj 1944 retade Macmillan upp Eden genom att kräva ett snabbt fredsavtal med Italien (vid den tiden hade en pro-allierad regim under Badoglio viss makt i den södra, befriade, delen av Italien), ett drag som Churchill föredrog. I juni 1944 argumenterade han för en brittiskledd framstöt uppför Ljubljanagapet in i Centraleuropa (Operation "Armpit") istället för den planerade omdirigeringen av amerikanska och fria franska styrkor till södra Frankrike (Operation Dragoon). Detta förslag imponerade på Churchill och general Alexander, men vann inte amerikanskt gillande. Eden skickade ut Robert Dixon för att avskaffa tjänsten som Resident Minister, eftersom det då inte fanns något jobb för Macmillan i Storbritannien, men han lyckades förhindra att hans jobb avskaffades. Churchill besökte Italien i augusti 1944. Den 14 september 1944 utnämndes Macmillan till chefskommissarie för de allierades kontrollkommission för Italien (som efterträdare till general Noel Mason-MacFarlane). Han fortsatte att vara brittisk minister vid de allierades högkvarter och brittisk politisk rådgivare till "Jumbo" Wilson, nu överbefälhavare för Medelhavet. Den 10 november 1944 utsågs han till tillförordnad ordförande för den allierade kommissionen (överbefälhavaren var ordförande).[87]

Macmillan besökte Grekland den 11 december 1944. När tyskarna hade dragit sig tillbaka hade brittiska trupper under general Scobie grupperats i Aten, men det fanns farhågor om att den prokommunistiska grekiska motståndsrörelsen, EAM och dess militära gren ELAS, skulle ta makten eller komma i konflikt med brittiska trupper. Macmillan åkte i en stridsvagn och utsattes för krypskyttars beskjutning vid den brittiska ambassaden. Trots fientligheten från stora delar av den brittiska och amerikanska opinionen, som var sympatiskt inställd till gerillan och fientligt inställd till vad som sågs som imperialistiskt beteende, övertalade han en motvillig Churchill, som besökte Aten senare samma månad, att acceptera ärkebiskop Damaskinos som regent på den landsflyktige kung Georg II:s vägnar. En vapenvila förhandlades fram i januari 1945, vilket gjorde det möjligt för en pro-brittisk regim att sitta kvar vid makten, vilket Churchill hade krävt i procentavtalet föregående höst.[88] 1947 skulle USA ta över Storbritanniens roll som "beskyddare" av Grekland och Turkiet, för att hålla Sovjet borta från Medelhavet, den så kallade "Trumandoktrinen".

Macmillan var också den minister som gav råd till general Keightley i V Corps, den högste allierade befälhavaren i Österrike med ansvar för Operation Keelhaul, som inkluderade tvångsrepatriering av upp till 70 000 krigsfångar till Sovjetunionen och Josip Broz Titos Jugoslavien 1945. Deportationerna och Macmillans inblandning blev senare en källa till kontroverser på grund av den hårda behandling som nazistiska kollaboratörer och antipartisaner utsattes för av mottagarländerna, och för att V Corps i förvirringen gick längre än de villkor som överenskommits i Jalta och de allierade styrkornas högkvarter genom att repatriera 4000 vitryska soldater och 11 000 civila familjemedlemmar.[89][90][91]

Flygminister (1945)

Macmillan lekte med ett erbjudande om att efterträda Duff Cooper som parlamentsledamot för det säkra konservativa sätet Westminster St George's.[63] Han kritiserades lokalt för sin långa frånvaro och föreslog att Lady Dorothy skulle kandidera för Stockton 1945, eftersom hon hade innehaft platsen i fem år. Hon var tydligen villig. Det ansågs dock bättre för honom att bli sedd för att försvara sin plats, och Lord Beaverbrook hade redan talat med Churchill för att ordna så att Macmillan fick en annan plats i händelse av nederlag.[92]

Macmillan återvände till England efter det europeiska kriget och kände sig "nästan som en främling hemma".[93] Han var flygminister i två månader i Churchills expeditionsministär, "som till stor del ägnades åt valkampanj", eftersom det inte fanns "mycket att göra i fråga om framförhållning".[94]

Opposition (1945–1951)

Macmillan förlorade visserligen Stockton i Labours jordskredsseger i juli 1945, men återvände till parlamentet i fyllnadsvalet i november 1945 i Bromley. I sin dagbok skrev Harold Nicolson om känslorna hos Tory-ledamöterna: "De tycker att Winston är för gammal och Anthony (Eden) för svag. De vill ha Harold Macmillan som deras ledare."[95]

Han var medlem av den brittiska delegationen till Europarådets rådgivande församling från 1949 till 1951 och spelade en framträdande roll – som en viktig medhjälpare och allierad till Winston Churchill – i att trycka på för större europeisk integration som ett bålverk mot sovjetisk totalitarism och för att förhindra en upprepning av naziststyrets fasor.

Även om Macmillan spelade en viktig roll i utarbetandet av "Industrial Charter" ("Crossbencher" i Sunday Express kallade den den andra upplagan av The Middle Way) antog han nu, som parlamentsledamot för en säker plats, en något mer högerorienterad offentlig persona, som försvarade privat företagsamhet och häftigt motsatte sig Labourregeringen i underhuset.[96]

Politisk karriär, 1951-1957

Bostadsminister (1951–1954)

I och med de konservativas seger 1951 blev Macmillan bostads- och lokalminister under Churchill, som gav honom förtroendet att uppfylla löftet att bygga 300 000 hus per år (en ökning från det tidigare målet på 200 000 per år), som han höll som svar på ett tal vid partikongressen 1950. Macmillan trodde först att Bostadsdepartementet, som rankades på plats 13 av 16 i kabinettslistan, var en politisk återvändsgränd och skrev i sin dagbok (28 oktober 1951) att det "inte alls var min kopp te ... Jag har verkligen inte en aning om hur jag ska ta mig an jobbet". Det betydde att man fick tillgång till stål, cement och timmer när statskassan försökte maximera exporten och minimera importen.[97] "Det är ett vågspel – det kommer att vara avgörande för din politiska karriär", sa Churchill, "men varje enkelt hem kommer att välsigna ditt namn om du lyckas."[98]

Redan i juli 1952 kritiserade Macmillan Butler (som då var finansminister) i sin dagbok och anklagade honom för att "ogilla och frukta honom"; i själva verket finns det inga bevis för att Butler betraktade Macmillan som en rival i detta skede. I april 1953 uppmuntrade Beaverbrook Macmillan att tänka att han i en framtida ledarskapstävling skulle kunna hamna i ett dött lopp mellan Eden och Butler, som den unge Beaverbrook (Max Aitken som han hade varit vid den tiden) hade hjälpt Bonar Law att göra 1911.[99] I juli 1953 övervägde Macmillan att skjuta upp sin gallblåseoperation ifall Churchill, som just hade drabbats av en allvarlig stroke medan Eden också låg på sjukhus, var tvungen att avgå.[100]

Macmillan uppnådde sitt bostadsmål i slutet av 1953, ett år tidigare än planerat.[101][102]

Försvarsminister (1954–1955)

Churchills kabinett 1955 (Macmillan sitter längst till vänster)

Macmillan var försvarsminister från oktober 1954, men fann att hans auktoritet begränsades av Churchills personliga inblandning.[103] Enligt The Economist: "Han gav intrycket att hans egen otvivelaktiga förmåga att fantasifullt genomföra sin egen show smälte bort när en överordnad i augusti flåsade honom i nacken."[104]

Ett viktigt tema under hans tid vid försvaret var ministeriets växande beroende av kärnvapenavskräckning, enligt vissa kritiker, på bekostnad av konventionella styrkor.[105] Försvarets vitbok från februari 1955, som tillkännagav beslutet att tillverka vätebomben, fick stöd över partigränserna.[106]

"Det krossar mitt hjärta att se den lejonhjärtade Churchill börja sjunka ner i ett slags Petain", skrev Macmillan i sin dagbok när premiärministerns mentala och fysiska krafter synbart försvagades. Macmillan var en av de få ministrar som var modiga nog att säga till Churchill rakt i ansiktet att det var dags för honom att gå i pension.[107] Petain, en framgångsrik fransk general under första världskriget, hade blivit senil när han ledde den protyska Vichyregimen.

Under andra världskriget hade Macmillans tandlösa flin, säckiga byxor och båglösa glasögon gett honom, som hans levnadstecknare uttrycker det, "en air av en tidig bolsjevikledare".[108] På 1950-talet hade han fått sina tänder lagade, låtit håret växa i en mer välformad stil, bar Savile Row-kostymer och gick med en före detta gardistsofficers eldgaffel-hållning, och fick det förnämliga utseendet från sin senare karriär.[109] Campbell skriver att "det har inte funnits någon mer häpnadsväckande personlig förnyelse i brittisk politik".[110] Han bar ofta antingen en Old Etonian slips eller en Brigade of Guards-slips.[111] Campbell menar också att Harold Wilsons imageförändring under Macmillans tid som premiärminister från "tråkig ung statistiker till älskvärd Yorkshire-komiker" gjordes i en medveten imitation av Macmillan.[76]

Utrikesminister (1955)

Macmillan var utrikesminister i april-december 1955 i Anthony Edens regering, som hade tagit över som premiärminister efter den avgående Churchill. När han återvände från toppmötet i Genève samma år skapade han rubriker genom att förklara: "Det kommer inte att bli något krig."[112] Om utrikesminister Macmillans roll anmärkte han:

"Ingenting han kan säga kan göra särskilt mycket gott, och nästan vad han än kan säga kan göra stor skada. Allt han säger som inte är uppenbart är farligt; Det som inte är banalt är riskabelt. Han balanserar ständigt mellan klichén och indiskretionen."[112]

Utmärkelser

1956 blev Macmillan juris hedersdoktor vid Indiana University i Bloomington[113] och i mars 1958 blev han likaledes juris hedersdoktor vid DePauw University i Greencastle i Indiana.[114] I juni 1958 utsågs både Macmillan och USA:s president Dwight D. Eisenhower till juris hedersdoktor vid Johns Hopkins University i Baltimore.[115] I juni 1961 utsågs sedan både Macmillan och Jean Monnet till hedersdoktor vid Universitetet i Cambridge. [116]

Referenser

  1. ^ Graves. Horsted Keynes. Läst 19 januari 2022.
  2. ^ ”Harold Macmillan Dies at 92”. The New York Times. 30 December 1986. https://www.nytimes.com/1986/12/30/obituaries/harold-macmillan-dies-at-92-was-prime-minister-of-britain.html. 
  3. ^ Middleton 1997.
  4. ^ Middleton 1997, sid. 422.
  5. ^ Peter Hennessy, Having It So Good: Britain in the Fifties (London: Allen Lane, 2006), s. 533–34.
  6. ^ ”TIME, "Hospital Ceremony", Mar. 02, 1959”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.today/20120525113550/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,892246,00.html?iid=chix-sphere. Läst 18 november 2007. 
  7. ^ Information om Macmillians betydelse för Zürichavtalet och Cyperns självständighet, kommer huvudsakligen från Kjell Säfström, Problemet Cypern, Världspolitikens dagsfrågor 7/1964, Utrikespolitiska institutet Stockholm 1964, s. 12 f
  8. ^ Lamb 1995, sid. 14–15.
  9. ^ Leitch, David (8 December 1996), ”The spy who rocked a world of privilege”, The Independent (London), https://www.independent.co.uk/opinion/the-spy-who-rocked-a-world-of-privilege-1313565.html 
  10. ^ Fisher 1982, sid. 2.
  11. ^ Horne 2008, sid. 9.
  12. ^ Campbell 2010, sid. 245.
  13. ^ "Winds of Change" speech, minute 29:04. ”PM Harold Macmillan – Wind of Change Speech at the Cape Town Parliament – 3 February 1960”. YouTube. 25 March 2016. https://www.youtube.com/watch?v=c07MiYfpOMw. 
  14. ^ Horne 2008, sid. 13.
  15. ^ Williams 2010, sid. 15.
  16. ^ ”Mr T.S. Morton”. The Times. 23 January 1962. 
  17. ^ Horne 2008, sid. 16.
  18. ^ Simon Ball, The Guardsmen, Harold Macmillan, Three Friends and the World They Made, (London, Harper Collins), 2004, s. 19.
  19. ^ Williams 2010, sid. 19–26.
  20. ^ Horne 1988, sid. 15.
  21. ^ [a b c d] Thorpe 2010.
  22. ^ Horne 1988, sid. 22.
  23. ^ Thorpe 2010, s. 41
  24. ^ Supermac.
  25. ^ Thorpe 2011, pp. 47–48
  26. ^ ”No. 28979”, The London Gazette, 17 November 1914, https://www.thegazette.co.uk/London/issue/28979/supplement/9505 
  27. ^ ”No. 29500”, The London Gazette, 7 March 1916, https://www.thegazette.co.uk/London/issue/29500/supplement/2533 
  28. ^ ”No. 29376”, The London Gazette, 19 November 1915, https://www.thegazette.co.uk/London/issue/29376/supplement/11582 
  29. ^ Thorpe 2010, s. 49
  30. ^ MacMillan 2010, s. 89
  31. ^ Lawton, John (1992), 1963: Five Hundred Days, Sevenoaks, UK: Hodder and Stoughton, ISBN 0-340-50846-9 
  32. ^ Ball Guardsmen, s. 64.
  33. ^ Thorpe 2010, s. 58
  34. ^ ”Harold Macmillan”. Harold Macmillan. http://spartacus-educational.com/PRmacmillan.htm.  Spartacus Educational website biography.
  35. ^ Campbell 2010, sid. 246–247.
  36. ^ Williams 2010, sid. 31.
  37. ^ [a b] Horne 2008.
  38. ^ Thorpe 2010, s. 42–45; "sent down" är en universitetsterm för att underkännas, kuggas.
  39. ^ Williams 2010, sid. 49.
  40. ^ Thorpe 2010, sid. 62.
  41. ^ Macmillan 1966, s. 107–108. Under denna period förekom oroligheter bland de brittiska trupperna i Frankrike, vilket var ett stort bekymmer för regeringen eftersom de ryska och tyska revolutionerna hade åtföljts av myterier inom armén. Till slut löstes krisen genom att de män som hade tjänstgjort längst prioriterades till demobilisering.
  42. ^ Horne 2008, sid. 52.
  43. ^ Williams 2010, sid. 55.
  44. ^ ”No. 31958”, The London Gazette, 29 June 1920, https://www.thegazette.co.uk/London/issue/31958/supplement/7073  The London Gazette uppger att han innehade och behöll graden löjtnant.
  45. ^ Thorpe 2010, sid. 72, 76–77, 88, 109, 118.
  46. ^ Horne 1989, sid. 155.
  47. ^ Bloch, Michael (2015). Closet Queens. Little, Brown. sid. 213. ISBN 978-1408704127 
  48. ^ Leonard, Dick (2005). Harold Macmillan — Idealist into Manipulator. In: A Century of Premiers. Palgrave Macmillan. sid. 210. ISBN 978-1-4039-3990-6 
  49. ^ Thorpe 2010, sid. 94–100.
  50. ^ Thorpe 2010, p. 95. Thorpe påpekar att skilsmässan fortfarande orsakade missnöje så sent som på 1950-talet. Walter Moncktons skilsmässa kan ha kostat honom befordran till de högsta juridiska positionerna som Lord Chief Justice och Lordkansler, medan Anthony Eden fick kritik för att ha skilt sig och gift om sig, och prat om att han var olämplig att göra kyrkliga utnämningar.
  51. ^ Parris, Matthew (1997), Great Parliamentary Scandals: Four Centuries of Calumny, Smear & Innuendo, London: Robson Books, s. 98–104, ISBN 1-86105-152-2, https://archive.org/details/greatparliamenta0000parr_j7g3/page/98 
  52. ^ Horne 1988, sid. 67.
  53. ^ Campbell 2010, sid. 248.
  54. ^ Forbes, Alastair (21 September 1991), ”A real book”, The Spectator: 29, http://archive.spectator.co.uk/article/21st-september-1991/29/a-real-book, läst 13 december 2017 
  55. ^ Thorpe 2010, 14116–14121.
  56. ^ Richard Allen Cave, O'Casey, Sean (1880–1964) Arkiverad 8 November 2021, Oxford Dictionary of National Biography (Oxford University Press, 2004; online edition, January 2008. Retrieved 19 November 2011.
  57. ^ Garry O'Connor, 'Obituary – Eileen O'Casey', The Guardian (12 April 1995), s. 13.
  58. ^ Edward Marriott, 'Obituary – Eileen O'Casey', Evening Standard (London, 18 April 1995).
  59. ^ "Eileen O'Casey; Obituary." The Times (11 April 1995), s. 19.
  60. ^ Horne 1988, sid. 69.
  61. ^ [a b] Campbell 2010, sid. 246.
  62. ^ [a b] Fisher 1982, sid. 32–33.
  63. ^ [a b] Horne 1988, sid. 243.
  64. ^ [a b c] Horne 1988, sid. 103.
  65. ^ Horne 1988, sid. 100.
  66. ^ Betts, Lewis David (3 April 2018). ”Harold Macmillan and appeasement: implications for the future study of Macmillan as a foreign policy actor”. Contemporary British History 32 (2): sid. 169–189. doi:10.1080/13619462.2017.1401475. ISSN 1361-9462. 
  67. ^ Campbell 2010, sid. 249.
  68. ^ Seidman, Michael. Transatlantic Antifascisms: From the Spanish Civil War to the End of World War II. Cambridge University Press, 2017, p. 89
  69. ^ Horne 1988, sid. 117–118.
  70. ^ Horne 1988, sid. 119.
  71. ^ Horne 1988, sid. 134–135.
  72. ^ Horne 1988, sid. 139.
  73. ^ Campbell 2010, sid. 252.
  74. ^ [a b] Fisher 1982.
  75. ^ Harold Macmillan, The Blast of War, 1939–45 (London: Macmillan, 1967), s. 161.
  76. ^ [a b] Campbell 2010, sid. 254.
  77. ^ [a b] Horne 1988, sid. 151–160.
  78. ^ Horne 1988, sid. 160.
  79. ^ [a b] Ashton 2005, sid. 697.
  80. ^ Horne 1988, sid. 170.
  81. ^ Ashton 2005, sid. 697–698.
  82. ^ thehistoryguy (2024-09-06). ”Harold MacMillan only just survived a plane crash in N Africa 80 years ago today, in 1943. He would be the only British Prime Minister who was badly wounded in both the First and Second World Wars.”. Harold MacMillan only just survived a plane crash in N Africa 80 years ago today, in 1943. He would be the only British Prime Minister who was badly wounded in both the First and Second World Wars.. https://twitter.com/thehistoryguy/status/1628503689890496512. 
  83. ^ Horne 1988, sid. 174.
  84. ^ Horne 1988, sid. 195–199.
  85. ^ Horne 1988, sid. 201.
  86. ^ Horne 1988, sid. 210.
  87. ^ Horne 1988, sid. 218–222.
  88. ^ Horne 1988, sid. 230–240.
  89. ^ Horne 2008, sid. 251–86.
  90. ^ Sir Curtis Keeble, 'Macmillan and the Soviet Union', in Richard Aldous and Sabine Lee (eds), Harold Macmillan: Aspects of a Political Life (London: Macmillan, 1999), s. 199–200.
  91. ^ Ferdinand Mount (8 September 2011). ”Too Obviously Cleverer”. London Review of Books 33 (17). http://www.lrb.co.uk/v33/n17/ferdinand-mount/too-obviously-cleverer. Läst 15 januari 2012. 
  92. ^ Thorpe 2010, sid. 234–35.
  93. ^ Macmillan, Tides of Fortune, s. 29.
  94. ^ Harold Macmillan, Tides of Fortune (London: Macmillan, 1969), s. 28–29.
  95. ^ Harold Nicolson: Diaries and Letters, 1945–62. (London, Phoenix) p. 32
  96. ^ Campbell 2010, sid. 255–256.
  97. ^ Campbell 2010, sid. 256–257.
  98. ^ Macmillan, Tides of Fortune, s. 364.
  99. ^ Campbell 2010, sid. 257–258.
  100. ^ Campbell 2010, sid. 259.
  101. ^ Fisher 1982, sid. 139.
  102. ^ ”The Housing Total Was 318,779”. Hartlepool Northern Daily Mail. 5 February 1954. http://www.britishnewspaperarchive.co.uk/viewer/bl/0000378/19540205/004/0001. 
  103. ^ Fisher 1982, sid. 143.
  104. ^ The Economist (16 April 1955).
  105. ^ Fisher 1982, sid. 144–145.
  106. ^ Fisher 1982, sid. 145.
  107. ^ Horne 1988, sid. 353–354.
  108. ^ Horne 1988, sid. 155.
  109. ^ Horne 1989, sid. 244–245.
  110. ^ Campbell 2010, sid. 249, 254.
  111. ^ Horne 1989, sid. 122.
  112. ^ [a b] Fisher 1982, sid. 150.
  113. ^ ”Harold Macmillan” (på engelska). University Honors & Awards. Indiana University. https://honorsandawards.iu.edu/awards/honoree/596.html. Läst 19 januari 2022. 
  114. ^ ”British Prime Minister Harold Macmillan to Address DePauw's Class of 1958” (på engelska). News & Media. DePauw University. https://www.depauw.edu/news-media/latest-news/details/20537/. Läst 19 januari 2022. 
  115. ^ ”Hopkins Celebrates Commencement As Prime Minister Talks Today” (på engelska). The News Letter. Johns Hopkins University. https://jscholarship.library.jhu.edu/bitstream/handle/1774.2/38805/1958_62_29.pdf. Läst 19 januari 2022. 
  116. ^ ”An Atlantic Community: Jean Monnet Calls for Common Institutions” (på engelska). Bulletin from the European Community. European Community Information Service. http://aei-dev.library.pitt.edu/43690/1/A7433.pdf. Läst 19 januari 2022. 
v  r
Storbritanniens premiärministrar
Kungariket Storbritannien
Walpole · Wilmington · Pelham · Newcastle · Devonshire · Newcastle · Bute · G. Grenville · Rockingham · Chatham (Pitt d.ä) · Grafton · North · Rockingham · Shelburne · Portland · Pitt d.y.
Förenade kungariket
Pitt d.y. · Addington · Pitt d.y. · L. Grenville · Portland · Perceval · Liverpool · Canning · Goderich · Wellington · Grey · Melbourne · Wellington · Peel · Melbourne · Peel · Russell · Derby · Aberdeen · Palmerston · Derby · Palmerston · Russell · Derby · Disraeli · Gladstone · Beaconsfield (Disraeli) · Gladstone · Salisbury · Gladstone · Salisbury · Gladstone · Rosebery · Salisbury · Balfour · Campbell-Bannerman · Asquith · Lloyd George · Bonar Law · Baldwin · MacDonald · Baldwin · MacDonald · Baldwin · Chamberlain · Churchill · Attlee · Churchill · Eden · Macmillan · Douglas-Home · Wilson · Heath · Wilson · Callaghan · Thatcher · Major · Blair · Brown · Cameron · May · Johnson · Truss · Sunak · Starmer
Auktoritetsdata
• WorldCat • VIAF: 46776864LCCN: n50042715ISNI: 0000 0000 8124 7195GND: 118729985Libris XL: zw9cf10h3zk8t43 Katalogiserade verk. Andra katalogiserade bidrag.SUDOC: 028534476BNF: cb12035125w (data)BIBSYS: 90125685NLA: 35320497NKC: jn20000701111CiNii: DA01475615