Bombus melanopygus
| Bombus melanopygus | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Underordning | Midjesteklar Apocrita |
| (orankad) | Gaddsteklar Aculeata |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Långtungebin Apidae |
| Släkte | Humlor Bombus |
| Undersläkte | Pyrobombus[1] |
| Art | B. melanopygus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bombus melanopygus | |
| Auktor | Nylander, 1848[2] |
| Synonymer | |
| Bombus edwardsii Cresson, 1879[2] | |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Bombus melanopygus (saknar svenskt namn) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea) och släktet humlor (Bombus) som lever i USA och Kanada.
Beskrivning
Huvudet och främre delen av mellankroppen har en blandning av gula och svarta hår. Vissa honor (de med svarta tergiter[a] på bakkroppen, se nedan) kan dock vara rent gula på huvudet. På mellankroppen övergår färgen till rent gult i mitten baktill, hos honorna möjligen med en bakåtriktad kil av mörkare hår. Mittpå mellankroppen, mellan vingfästena, finns ett band av svarta hår; det kan dock vara blandfärgat hos hanarna. Mellankroppens sidor är mycket variabla, i olika blandningar av gult, svart eller blandfärgat. Den första tergiten[a] är gul, följt av två antingen svarta eller orangefärgade tergiter. Hanarna har dock alltid orangefärgade tergiter. Hos honor med orange tergiter är de två följande tergiterna svarta i mitten men blandfärgade på sidorna; den fjärde tergiten kan ha en gul bakkant, och arbetare kan ha rent gula sidor.[4]
Hos honor med svarta tergiter är de två tergiterna efter dessa rent gula. Resterande tergiter hos dessa honor är svarta, dock ibland med gula sidor.[4]
Efter de orangefärgade tergiterna kan hanarna antingen ha två gula tergiter (ibland svarta i mitten) földa av svarta; den främsta svarta tergiten kan dock ha en inblandning av gula hår. De gula tergiterna kan även helt saknas (det vill säga hela bakre delen av bakkroppen efter de oragefärgade tergiterna är svart).[4]
Vingarna är mörka men genomskinliga. Längden ligger mellan 15 och 18 mm för drottningarna med en vingbredd på 29 till 36 mm, 9 till 13 mm för hanarna, vingbredd 21 till 26 mm, och 11 till 15 mm för arbetarna, vingbredd 25 till 29 mm.[5]
Ekologi
Habitatet utgörs av öppna gräsmarker, buskmarker, chaparral, bergsängar samt i samhällen även parker och trädgårdar.[3] Drottningarna visar sig mellan februari och slutet av oktober, arbetarna från början av april till början av september och hanarna från tidigt i maj till början av september. Humlan är polylektisk, den besöker blommor från ett stort antal familjer, främst videväxter, violväxter, korgblommiga växter (som korsörter[4], Haplopappus, Ericameria och Wyethia[3]) samt ärtväxter (som lupiner och klöversläktet[3]).[5] Den flyger även till dunörtsväxter som mjölkesläktet, grobladsväxter som penstemoner, rosväxter som hallonsläktet[4], slideväxter, ljungväxter (som mjölonsläktet och rododendronsläktet), brakvedsväxter som Ceanothus, strävbladiga växter som Eriodictyon, videväxter som videsläktet samt kransblommiga växter som salviasläktet[3]. Boet kan förläggas både underjordiskt, vanligen i ett övergivet musbo[5], eller ovan jord.[6]
Hanarna är patrullerare, de flyger runt i bestämda banor där de försöker locka till sig parningsvilliga ungdrottningar med hjälp av feromoner.[3]
Utbredning
Humlan återfinns från Alaska i norr, samt vidare i västra Kanada från Yukon, Labrador, Northwest Territories och Nunavut i norr, samt söderöver till British Columbia, Alberta, Saskatchewan, Manitoba och Québec. I USA förekommer den, förutom i Alaska, i delstaterna Washington, Oregon, Kalifornien, Montana, Idaho, Wyoming, Nevada, Utah, Colorado, Arizona, New Mexico, South Dakota och Arkansas.[3] Formen med mörkfärgade honor förekommer främst i Kalifornien och södra Oregon, den med orangefärgade framför allt i norra och östra delarna av utbredningsområdet.[4]
Status
Populationen är stabil, och Internationella naturvårdsunionen (IUCN) anger inga allvarliga hot mot arten utan listar den som livskraftig (LC).[3]
Källor
- ^ ”Pyrobombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/pr.html#melanopygus. Läst 15 januari 2015.
- ^ [a b c d e f g h] ”Bombus melanopygus Nylander, 1848” (på engelska). Integrated Taxonomic Information System (ITIS). https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=714820#null. Läst 6 augusti 2024.
- ^ [a b c d e f g h] Hatfield, R., Jepsen, S., Thorp, R., Richardson, L. & Colla, S. 2014 Bombus melanopygus . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 7 augusti 2024.
- ^ [a b c d e f] Jonathan Koch, James Strange och Paul Williams (2012). ”Bumble Bees of the Western United States” (på engelska) (7,56 MB). USDA Forest Service & Pollinator Partnership. sid. 62–65. https://xerces.org/sites/default/files/2018-05/12-053_01_Western_BB_guide.pdf. Läst 29 februari 2020.
- ^ [a b c] ”Entomology Collection - Bombus melanopygus” (på engelska). University of Alberta. Arkiverad från originalet den 2 april 2015. https://web.archive.org/web/20150402105320/http://www.entomology.ualberta.ca/searching_species_details.php?s=6275. Läst 30 januari 2010.
- ^ Robbin W. Thorp, Donald S. Horning, Jr. och Lorry L. Dunning (februari 1983) (på engelska) (PDF (6,94 MB)). Bumble Bees and Cuckoo Bumble Bees of California. sid. s. 40-41. ISBN 0-520-09645-2. http://essig.berkeley.edu/documents/cis/cis23.pdf. Läst 16 april 2010
Kommentarer
- ^ [a b] Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har sex sådana, hanen sju, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
Externa länkar
- ”Map of Bombus melanopygus” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/mp/20m?kind=Bombus+melanopygus. Läst 30 januari 2010. (Utbredningskarta)
Wikimedia Commons har media som rör Bombus melanopygus.Bilder & media
|
